Hur var det nu igen?

Nu kan jag inte låta bli att länka detta skrivet av en kolumnist i Metro. Jag syftar på Hillevi Wahls kolumn i tidningen Metro den 11/11 -09. Jag läste hela kolumnen två gånger och jag vet inte hur många gånger jag läste slutet. Anledningen till att jag läste kolumnen flera gånger var för att möjligen hitta poängen i den, men jag måste tyvärr meddela att jag fortfarande står poänglös. Jag ska försöka sammanfatta kolumnen för er som inte orkar läsa hela ”mästerverket”.

Hillevi Wahl börjar sin kolumn med, jag citerar:
I förra veckan hamnade jag på en middag med en släkting som plötsligt visade sig vara rasist.Med uttalanden som:
”Sådana där kroknäsor””Ja, man vet ju hur de är.””Ja, de slaktade ju ett får på pizzerian här nere””De borde lära sig att anpassa sig”.”De sitter bara på kaféer hela dagen”.”De har hela familjen med sig på bussarna och står och pratar och är i vägen när man ska kliva på.”
På den nivån.Och därför skulle vi inte ta emot invandrare.” slut citat.


Ja, hur som haver så avlutar denna kolumnist med att beskriva svenskarna, jag citerar:
”Ska de klä sig i grått och beigt och försöka smälta in i väggen? Ska skriva arga lappar om luddet i torktumlaren? Börja titta i titthålet i dörren innan de vågar gå ut i trappen med soporna, för att de är så jävla rädda för att träffa folk?
Ska de stå under köksfläkten och röka resten av sitt liv? Och pimpla lådvin i sin ensamhet och vara otacksamma och bittra?
Nej, tack gode gud för att inte invandrarna sänker sig till vår låga nivå. Bring them in, säger jag bara. Vi behöver all hjälp vi kan få mot den helsvenska idiotin.” slut citat.

Ok, nu har ni fått sammanfattningen. Är det någon som kan förklara poängen? Eller är det så enkelt att kolumnisten helt enkelt inte förstår att hon biter sig själv i svansen?

Jag avslutar med Hillevi Wahls egna ord från hennes kolumn, jag syftar på nyss nämnda person. Finns det verkligen sådana här människor? På riktigt. Jag trodde bara de var tecknade seriefigurer utan hjärna.

Samåkning AC/DC Göteborg

Hej, jag lägger ut en krok i bloggen angående samåkning till göteborg den 21/6. Jag ska nämligen närvara på AC/DC-konserten och skulle vilja ha plats i en bil:) Lägg in en kommentar om ni har plats.

Grattis till sonen!

Just alldeles nyss fick vi veta att Kirsis lillasyster Mari fött en son. Så vi vill ge henne ett STORT GRATTIS från hela familjen Draköga/Ahlström.

Veckorapport 5, "Nya livet"

Jag fick en svårartad nackspärr i måndags och har därför inte tränat något på hela veckan, känner faktiskt av den än :-( Innan mätning och vägning trodde jag att jag att siffrorna skulle gått uppåt lite, men de har hållt sig intakta :-)

81,6 Kg och 96 cm även denna vecka.

Handbollsfinalen

Jag var i Globen på lördagskvällen och tittade, klappade och skrek på handbollsfinalen mellan GUIF som är från Eskilstuna, staden jag växte upp i, och Alingsås. Jag slets mellan förtvivlan och hopp och förtvivlan! Guif låg under med fyra bollar i halvtid jobbade upp sig till ledning med två bollar när ca. halva andra halvlek återstod. Då kom raset! GUIF tappade sin ledning och Alingsås vann till slut med tre bollar 29-26.

Under dagen hade jag varit förvånansvärt lugn? På förmiddagen var jag och jobbade lite på Disas dagis med att borra och sätta upp hyllor. Senare på dagen var jag ute med Disa och Vilda i Karlbergsparken. Disa lekte med en tjej i hennes ålder. Vilda gick i trappor, väldigt bra träning för en 19 månaders flicka.

Det var inte förrän jag satte mig på tricken mot Globen som jag började känna det där ”pirret” när blodet börjar löpa amok i kroppen, precis som det gör innan en Djurgårdsmatch eller när Sverige spelar en viktig landskamp i hockey eller fotboll. Ena stunden värmer blodet upp min kropp för att i nästa sekund kännas isande kallt. Väl framme vid Globen mötte min äldste och bäste vän Robban upp med biljetten i hand. Han hade en påse i handen som han överräckte till mig medan han, nästan högtidligt, sa: ”Varsågod!” Jag tackade och tittade vad som fanns i påsen, en röd t-shirt med GUIF’s ”sköld” i guld. Jag blev mycket glad och tackade så mycket innan jag frågade vad den kostade. Robban svarade att han bjöd på den. Jag berättade då att jag tänkt fråga om han hade en röd(GUIF’s färger är röd och vit) tröja att låna mig när vi pratades vid i telefon på morgonen, jag äger nämligen ingen röd tröja och man vill ju klä sig i sitt lags färger. Han skrattade och tyckte att skulle ta på t-shirten på en gång, vilket jag också gjorde.

Historik: Jag flyttade med familjen till Eskilstuna sommaren innan jag började tvåan och bodde där tills jag var en fullvuxen man. Robban och jag gick i samma klass från tvåan till nian och vi var så mycket bästisar man kan vara under våra högstadieår. I vuxen ålder gick vi i stort sett på alla GUIF’s hemmamatcher, han och jag hördes.

Så började matchen och jag kan väl, utan att överdriva, säga att jag var PÅ. Tio minuter in i matchen var min rygg dyblöt av svett, tio minuter senare kände jag de första svettdropparna på pannan och jag hejade, jag skrek, jag hoppade, jag viftade och jag LEVDE! Första halvlek var en pina för alla GUIFARE och den slutade med en fyramålsledning för Alingsås. Andra halvleks första del var en njutning och en fest för alla GUIFARE, GUIF gick inte bara ifatt i målprotokollet de tog t.o.m. ledningen med två bollar!

GUIF-publiken var enastående, det var som om Globen var fylld av GUIFARE, vilket den iofs nästan var, men vilken insats av de tillresta GUIFARNA. Jag vill tacka alla er GUIFARE som var på plats och nästan hejade fram laget till SM-guld. Det räckte inte hela vägen denna gång, men nästa år då syns/hörs vi igen.

Länkar: AB1, AB2, AB3, AB4, DN1, DN2

Veckorapport 4, "Nya livet"

Vilda är ett "storstadsbarn".

Mobilfoto: Joakim Draköga

Hej, sorry att jag inte skrivit denna rapport tidigare, ursäkten den här gången är att på söndagen var vi på Grönan hela dagen och jag var för trött på söndag kväll. När så måndagen kom och jag skulle skriva efter "powerwalken" så hade Vilda fått hög feber och detta i kombination med att hon hade litelite blod i blöjan fick oss att ringa "vårdguiden" som rådde oss att ta oss till "Astrid Lindgrens barnsjukhus".

När Vilda och jag kom till sjukhuset vid 22-tiden och väntat 45 minuter fick vi träffa en sjuksköterska och Vilda fick en kisspåse fastklistrad mot snippan, jag behöver väl knappast skriva att hon INTE gillade det. Jaja, efter att det blivit lite kiss i påsen och proverna endast visade att det fanns kiss i urinen(vilket vi redan visste) och inga andra symptom på UVI. Vi fick även veta att väntetiden för att träffa en doktor var över 6 timmar(klockan var då 23:45)! Efter en snabb huvudräkning förstod jag att det skulle skilja 3 timmar mellan att vänta en hel natt på sjukhuset eller att gå hem och sova för att på morgonen ta oss till vårdcentralen på Surbrunnsgatan. Jag valde det senare.

Till saken hör att Vilda på söndagen fått prova s.k. ”byxblöjor” för första gången och de satt förmodligen snett då kudden hon hade under rumpan var blöt p.g.a. läckage. Vi hade våra misstankar om att dessa ”byxblöjorna” kunde ha skavt på snippan och på det viset framkallat blodvite. Febern då undrar ni förstås. Jo, för uppmärksamma läsare så är det ju uppenbart att febern kan härröra från vaccinsprutan hon fick 10 dagar innan högfebern var ett faktum. Jag påtalade denna misstanke på ”Astrid Lindgrens barnsjukhus” vilket avfärdades med att det gått för lång tid. Jag sa då: ”Jasså, då tycker jag att det är förvånande att de på BVC säger att barnet kan få hög feber 8-10 dagar efter sprutan, och jag tycker att det är information som är relevant i sammanhanget.” Sköterskan tittade på mig och sa: ”Ja, det förstår jag men det har gått för lång tid.” Jaha tänkte jag och ansåg fortfarande att det var konstigt.

På morgonen var Vilda feberfri och inget blod i blöjan hon verkade, med andra ord, helt frisk. Kirsi lämnade Disa på dagis och jag gick till Närakuten. Där var det kaos enligt dem som jobbar i receptionen och efter lite dividerande kom jag(vi) fram till att jag skulle uppsöka vård om Vilda visade tecken till att få feber eller några andra symptom på försämring av sitt allmäntillstånd, vilket aldrig inträffade. Min teori är att Vilda fått skavsår på snippan av ”byxblöjorna” samtidigt som hon fick högfeber av vaccinsprutan. Att dessa två företeelser hände samtidigt var helt enkelt en slump. En slump som fick oss att bli väldigt oroliga och därför söka hjälp.

Just det, mina mätningar är ni säkert intresserade av. På söndagen mätte jag in 97 cm plusminusnoll alltså, och vikten var 81,5 kg en liten minskning. Nu har april månad gått och därför mätte och vägde jag mig även idag, 96 cm och 81,6 kg. Så sammanfattat har jag minskat 6 cm i midjemått och minskat min vikt med 0,7 kg, jag kan nog säga att det går åt rätt håll. Vi Får se hur det ser ut efter maj månad…

Veckorapport 3, ”nya livet”

Jag hittade en gammal bild på mig när jag är i full gång.

Jag får ursäkta för förseningen, det är ju meningen att den här rapporten ska publiceras på söndagen, men jag var ute och ”powerwalka” med Kirsi och det blev sent. Jag har nu kommit in i en rytm som innebär att jag har en vilodag i veckan. Den här veckans vilodag vilade jag faktiskt, vilket jag inte gjort de två tidigare veckorna. Jag går fortfarande samma runda som jag i tidigare inlägg beskrivit, någon kväll gick jag en kortare runda för att det inte skulle bli för sent och att Kirsi skulle slippa sitta ensam hela kvällen.

Träningen som jag gjort efter ”Walken” har jag numera varannan gång, detta p.g.a. att jag kände att min överkropp inte riktigt orkade med sådan träning varje dag, men den har gett mycket bra resultat. Jag känner att överkroppen blivit fastare och starkare.

Vad hände mer i veckan som gick? Jo, Disa och Vilda var på kontroll på BVC med sprutor för båda tjejerna. Vilda blev arg redan vid vägningen då hon var tvungen att vara naken, hon skrek och visade, med all tydlighet, att hon inte ville vara utan sin body. Distriktssköterskan Jana pratade på emedan jag fick hålla i en allt spattigare Vilda. Till slut avbröt jag Jana och sade: ”Kan vi ge Vilda den där sprutan? Jag tror Vilda blir lugn så fort hon får body och strumpbyxor på sig.” Jana svarade: ”Eh, javisst ja, jag ska hämta båda sprutorna.” Vilda fick sin spruta och hon var riktigt, riktigt, riktigt förbannad på mig som lurat henne till ett sånt här ställe. Jag skyndade att sätta på henne kläderna, under tiden hörde jag Jana fråga Disa om hon kunde sitta själv, eller om hon ville sitta i pappas knä när hon skulle få sprutan. Döm om min förvåning när jag hörde Disa, mellan Vildas skrik(jag höll ju på att ta på henne), svara: ”Nej, jag kan sitta själv.” Och under tiden som jag fick på Vilda kläderna fick Disa sprutan utan att hon gav ett pip ifrån sig. Och det var med stor förtjusning jag insåg att jag hade haft rätt angående Vildas gråtande/skrikande, för så fort strumpbyxorna var på tystnade hon tvärt och var sitt vanliga jag.

Ja BVC-besöket var den stora händelsen förra veckan och det faktum att jag nu har ett midjemått på ynka 97cm. Jag tycker det är på gränsen till otroligt att jag gått ned 5cm i midjemåttet på 3 veckor. Vikten stannade vid 82,2kg, vilket är helt ok.